Regentlängd

Bernadotte perioden 1818-nutid

Carl XVI Gustaf 1973-

Carl Gustaf var bara nio månader gammal när hans far, prins Gustaf Adolf, omkom i en flygolycka på Kastrup 1947. Han växte upp på Haga slott utanför Stockholm som ende son och yngst av fem syskon. 1973, vid 27 års ålder, avlade Carl Gustaf kungaeden och efterträdde sin farfar Gustaf VI Adolf. Den nya regeringsformen året därpå berövade kungen all makt. Numera är regentens uppgifter enbart representativa, men fortfarande är kungen ordförande i utrikesnämnden. Under OS i München 1972 så mötte Carl Gustaf tysk brasilianska Silvia Sommerlath. De gifte sig 1976 och har tre barn, Victoria, Carl Philip samt Madeleine.

Gustaf VI Adolf 1950-1973

Gustaf VI Adolf hade hunnit fylla 67 år då han efterträdde sin far Gustav V. Till skillnad från sina tyskvänliga föräldrar var Gustaf Adolf anglofil. Båda hans gemåler var engelskor. Med första hustrun Margareta fick han fem barn. Kronprinsessan avled vid 38 års ålder, och det var en märkbart skakad Gustaf Adolf som höll sin tioåriga dotter Ingrid hårt i handen vid begravningen 1920. Tre år senare gifte han om sig med Lady Louise Mountbatten.

Gustaf Adolf accepterade parlamentarismen fullt ut och gjorde inga försök att lägga sig i regerandet. Sina politiska åsikter behöll han för sig själv, även om det inte var någon hemlighet att han hade en liberal grundställning. Han insats som statschef för det demokratiska kungadömet Sverige kunde inte ens den mest rabiate republikan klaga på.

 Gustav V 1907-1950

När Gustav V besteg tronen efter sin far Oscar II hade regenten ett visserligen litet, men dock inflytande över rikets styrelse. När han dog 1950 hade kungaämbetet förvandlats till en representativ uppgift utan politisk betydelse. Folkstyre hade ersatt furstemakt. Men monarkin överlevde omvälvningarna, och Gustav V anpassade sig till nyordningen utan att förlora värdighet. I början av sin regeringstid ingrep kungen aktivt i politiken. Borggårdstalet 1914, då han pläderade för ett starkt försvar, ledde till kris och krav på republik, efter första världskriget dämpade han sina anspråk på personlig makt. Sista gången han spelade en politisk roll var under midsommarkrisen 1941. Då lär den åldrande kungen ha hotat att avgå om inte den tyska Engelbrechtsdivisionen tilläts färdas genom Sverige. Hans fritidsintressen var bland annat jakt samt tennis där han gjorde sig känd under namnet Mr.G.  

Oscar II 1872-1907

Den unge självsäkra prins Oscar hade svårt att acceptera att det var den mindre begåvade äldre brodern Karl XV som skulle efterträda tronen efter sin far Oscar I. Vägen till tronen tycktes oframkomlig. Men sedan näst äldste brodern Gustaf avlidit 1852, Karl XV:s tvåårige son 1854 och slutligen Karl XV 1872, kröntes Oscar till kung av Sverige och Norge vid 43 års ålder. Men Oscar II blev, även om han själv aldrig erkände det, en maktlös monark, och hade inget reellt inflytande på vare sig inrikes- eller utrikespolitiken. Utan framgång försökte han hävda kungamakten gentemot den nya tidens parlamentariska strömningar. Han hyste sträng konservativa åsikter och motarbetade liberalernas krav på allmän rösträtt. Den infekterade unionsfrågan löstes 1905 genom att Norge förklarade sig självständigt från Sverige, något som Oscar II som ett stort personligt misslyckande. Oscar II var som person högdragen och mån om sin kungliga framtoning.

Karl XV 1859-1872

Ingen svensk kung har varit så populär i de breda folklagren som Karl XV. Hans rättframhet och frejdiga sätt uppskattades i vida kretsar, och som kvinnokarl nådde han legendstatus redan under sin livstid. Populariteten motsvarades dock inte av hans insats som regent. Han saknade uthållighet och lovade ofta mer än han kunde hålla. Utfästelsen till norrmännen om att de skulle få större självständighet i unionen med Sverige uppfylldes inte eftersom regering och riksdag sade nej. Han kunde inte heller infria löftet till danske kungen om att Sverige skulle bistå om Preussen anföll. Det svenska stödet uteblev när tyskarna gick till attack mot Danmark 1864. Karl XV:s agerande försvagade den personliga kungamakten till förmån för riksdag och regering. Som person så var Karl XV en känslig konstnärsnatur som lidit av stamning och vacklande hälsa sedan barnsben.

Oscar I 1844-1859

Oscar kom från Frankrike som elvaåring tillsammans med sin pappa Karl XIV Johan. Han lärde sig snabbt att tala svenska och fann sig väl till rätta i sitt nya hemland. I kontrast med sin reaktionäre far drogs kronprins Oscar med i tidens liberala strömningar. Driven av ett socialt patos engagerade han sig i frågan om en allmän folkskola och pläderade för en humanare strafflagstiftning. Vid 45 års ålder efterträdde Oscar sin far på tronen. Han började föra en reformvänlig politik: näringsfrihetslagarna 1846 bröt skrånas dominerande ställning, och lika arvsrätt för söner och döttrar infördes. Men snart blev liberalerna som hoppats mycket av den nye konungen, besvikna. Skrämd av 1848 års revolutioner runt om i Europa förvandlades Oscar I till en försiktig monark som inte alls var beredd att släppa ifrån sig någon makt till regering och riksdag. Han fick fem barn med sin hustru Josefina varav två blev kungar.

Karl XIV Johan 1818-1844

Jean Baptiste Bernadotte hade en makalös bana bakom sig då han 47 år gammal valdes till svensk kronprins 1810. Som son till en sakförare i staden Pau i södra Frankrike hade han gjort en remarkabel karriär under revolutionen och med tiden avancerat till marskalk. Och det var just hans militära kapacitet och pondus svenskarna fann attraktiv. Med Napoleons man på tronen skulle Finland kunna återerövras från Ryssland. Den barnlöse Karl XIII adopterade honom och Bernadotte tog över under namnet Karl Johan. Men ständerna misstog sig. Karl Johan förstod att Napoleons dagar var räknade och anslöt sig istället till Ryssland. I gengäld fick Sverige fria händer i Norge, som införlivades 1814. Som konung var Karl Johan starkt konservativ. Enväldet hade visserligen avskaffats men Karl XIV Johan gjorde sitt yttersta för att hålla tillbaka riksdagens inflytande. Hans försök att tysta den liberala pressen lyckades inte. Ofta stannade han i bädden långt fram på dagen medan ärendena föredrogs honom på franska, vilket gått till historien som sängkammarregementet.